Att kriga mot sin hjärna

Goddag alla människor. Veckan har startat och tiden går way to fast igen. Under hela 2018 hade jag ingen kontroll alls i livet, jag sov när jag kunde och i övrigt gjorde jag så gott som ingenting alls förutom att ränna runt hos min kurator, läkare och psyket på sjukhus. Så hela 2018 är som bortblåst och fattar inte riktigt vart det tog vägen.

När jag i början av December började med min nya livsstil och sista försök att må bra så kände jag väldigt omgående hur dagarna blev mer kontrollerade och tiden gick lite långsammare vilket var en bra upplevelse. Nu när jag kämpat på ett tag med bra rutiner, ökad aktivitet etc så är dagarna till viss del under kontroll, men veckorna bara springer förbi. 3 månader passerade så fort och jag är väldigt glad att jag har excellent stöd från vården som inser allvarligheten i min psykiska ohälsa och att verkligen ge det en chans utan att försöka skynda på en process, så det är väldigt lugnande.

Att leva med psykisk ohälsa och då främst depressioner, ångest, sömnproblem, och självmordstankar är något av det tuffaste du kan göra i ditt liv. Många som inte varit med om det själva är ofta helt oförstående av vad dessa problem ställer till med.

Att jämt ha en känsla av nedstämdhet, oro, och ingen energi suger all kraft ur kroppen väldigt fort. Livet börjar fallera, det är allt från småsaker som disken som blir större, tvätten som är otvättad och hygienen som inte sköts till att man gör dåliga beslut, börjar skada sig själv både medvetet och omedvetet till att vissa inte klarar av trycket och tyvärr väljer självmord som enda utväg.

Du kan vinna

Vilket stadium du än är i så finns det hjälp att få och saker du kan göra för att må bättre. Spelar ingen roll om du har en liten höstdepression, eller står med snaran redo för att avsluta ditt liv. Det börjar dock med viljan att må bättre och våga fråga om hjälp.

Jag kan med stor säkerhet säga att ber du din familj eller vården om hjälp så har du börjat din resa. Vilken väg du ska gå för att lyckas är helt olika från person till person, men du måste be om hjälp och det gäller alla, vilket stadium du än är i. Även om du lyckas på egen hand ena gången så är risken stor för ett okontrollerat återfall och det blir oftast inte mildare.

Det jobbigaste jobbet i världen

När du bett om hjälp så börjar en resa som är helt galet påfrestande. Framför allt då förändring inte sker på en natt även om man önskade det. Det kan ta dagar, veckor, månader, upp till år innan förändring är märkbar och man börjar inse vad som behövs exakt.

Det är just detta jag har upptäckt nu. Ca 1 och ett halvt år har jag varit sjukskriven och i psykiatrins händer med självklart stort stöd av familj och vänner men ändå under denna tid har det inte funnits någon kontroll över huvud taget. Upp i välmående ena veckan, ner som en pannkaka nästa vecka. Njuter ena månaden av någon hobby för att senare bara vilja försvinna.

I grund och botten måste du jobba med dig själv. Och tro mig, du kan tro i början att du jobbar med dig själv för du kämpar ju så med att samtala med din psykolog och läkare, du äter mediciner och du försöker att vila och ladda batterierna i kroppen. Jättebra jobbat, stort steg men att jobba med sig själv är så otroligt mycket mer- Jobba med sig själv på riktigt är att både hitta en fungerande rutin i vardagen, sömnen, och oönskade beteenden, men att också kunna pressa sig framåt och trycka på lite extra för att se sina gränser och där igenom kunna se vad som fungerar för dig.

För mig blev förändringen i December. Varje gång man sitter i väntrummet till kuratorn så stoltserar deras tv-monitor om hur viktigt fysisk aktivitet, undvik stillasittande, och rutiner är. Jag har läst om detta, jag har testat på att försöka göra saker och simma osv men det har inte greppat. Så vi började titta tillbaka på historiken i journalen och då kunde vi se ett tydligt mönster. När jag legat inlagd på psyk så har jag alltid fått ett snabbt bra välmående och känt positiv effekt i kroppen. Så hur kommer det sig? Det enda vi kunde komma på var de strikta rutinerna som ägde rum där. Varje dag vakna vid 7, somna vid 23, äta minst 3 mål mat per dag av vanlig husmanskost och att varje dag promenera på sjukhusområdet vid mina rökpauser.

Så vi såg ett mönster och jag bestämde mig för att göra allt i min kraft att applicera detta hemma. För jag hade inget mer att förlora, då jag i det läget var så i botten för 5:e gången att jag ännu en gång var en fara för mig själv så okej vi testar en sak till. Fungerar inte detta så har vården min tillåtelse att vad jag än säger så ska jag läggas in för jag kommer inte klara en botten till.

Nu började arbetet med mig själv på riktigt. Du som “normal” person kan tycka att det är slitsamt att jobba på ett jobb varje vardag. Du har aldrig behövt jobba med dig själv i en psykisk ohälsa. Det är ett dygnet-runt-jobb. Att hela tiden pressa sig förbi tankarna där hjärnan skriker “FUCK YOU, du skall inte göra ett skit”. Fast jag vet hur bra jag känner mig inombords när jag promenerat 2km och efter det kan fortsätta 8km till så säger hjärnan “nej du skall inte ut och gå idag”.

Acceptans och små mål

Det viktigaste jag har kommit fram till under dessa månader är hur du kan lyckas i långa loppet med det som känns omöjligt i korta loppet.

Att sätta små mål som att varje dag ta hand om en sak i hushållet, tex de smutsiga strumporna vid sängen. Att en gång i veckan dammsuga. Gör ett storkok så du har mat i flera dagar. För varje litet mål du lyckas med kommer du kunna klappa dig på axeln och njuta av att du klarade det. Små mål, enkla saker, och då och då när du får en liten energiboost i kroppen från ingenstans ställ dig upp och kolla runt dig, vad är fel och åtgärda det.

Du kan även byta ut dina små mål mot andra mål för att få annat gjort men inte känna att det blev för mycket. Ett av mina vardagliga mål är att promenera 2 mil i rask takt uppdelat på två promenader. Detta är ganska krävande mål men generellt över en vecka går det bra, men som för alla andra så finns det dagar då hjärnan bara skriker och ibland kan jag pusha igenom det och lyckas ändå men går det inte en dag så försöker jag göra något annat istället. Idag var jag rörmokare i 2 timmar och bråkade med vårt igenstoppade avlopp samt rensning av alla vattenlås. Det var 2 timmars slit och jag var mer slut efter det än mina 2 promenader på en dag.
Så det är helt okej att byta ut ett mål mot något annat. Annars hade vi fortfarande haft stopp i avloppet och illaluktande toaletter.

Till sist vill jag säga att det absolut viktigaste i dina försök att må bättre är att hur mycket du än jobbar med dig själv, hur många mål du än träffar per dag, vilka mediciner du än äter och hur mycket du än samtalar med läkare och psykologer så är det okej att falla av spåret och inse att idag är ingen bra dag, men imorgon är en ny dag och vi försöker på nytt. Att helt enkelt acceptera, du är sjuk men du kämpar för att komma tillbaka och den enda personen i världen som kan bli besviken är du själv.

Så, även om allt börjar med att be om hjälp, har du plockat upp strumporna från golvet idag ? <3 😉

/Mikael out.

5 kommentarer

  1. Vi alla kan nå dit vi vill <3 Även hur jobbig resan dit kan vara så får man misslyckas om och om igen på vägen dit, för det är så vi växer, och blir starkare! Även i de mest utsatta situationer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *